En text om att befinna sig i psykisk kris & att finna ljuset i tunneln.

Jag upptäckte att jag inte upptäckt hur repetitivt och närmast maniskt jag genomlevde och återupprepade det som hänt. Gång, på gång, på gång. Det var som att vara fastfrusen i tiden. Varje dag var som på liv och död och den cocktail av stresshormoner som mitt system sköljdes av igen och igen gjorde mig närmast vettvillig. Jag slogs för min överlevnad och det var som att traumat hände precis här och nu.

På nätterna kunde jag vakna upp i fullständig panik av att kroppen skakade. Ändå lyckades jag på något sätt fortsätta komma upp på morgonen och driva mig själv framåt. Tanken på inte bara det som hänt utan alla orättvisor i världen brann i mig, hur särskilt hälsosamt det var vet jag inte. Förmodligen inte alls. Inte med tanke på hur det utvecklade sig. Allt eftersom jag försvann djupare och djupare in i traumats värld, desto svårare blev det att hålla kontakt med familj och vänner. Alla som tyckte annorlunda eller kom med råd jag inte bett om slutade jag att prata med helt. Inte ens traumaterapueten kunde göra sitt jobb och därmed avbröts behandlingen.

De enda jag till sist hade någon kontakt med var andra som varit med om olika former av övergrepp. Som också drevs av ilska. Det var stundvis vi mot världen, men mest levde jag i ett ingenmansland där paranoian kunde bre ut sig. Ständigt var jag på min vakt. Allt och alla var potentiella hot och fiender. Alla var narcissister och jag hade nu börjat se mönstren även hos mig själv. Jag höll på att bli ett monster. Hade jag kunnat sitta och andas i en brun papperspåse hela dagarna hade jag vid det här laget gjort det, men jag var ännu för upptagen med att slåss och kriga. Världen var helt färgad av traumats lins och jag kunde på inget sätt relatera till det normala livet, än mindre förstå hur jag någonsin skulle kunna komma tillbaka.

Yogafilosofin

Sakta men säkert gick det ändå på något mirakulöst sätt framåt. Eller snarare inåt. Jag hade turen att komma i kontakt med yogan och dess filosofi. Jag började meditera flera gånger om dagen och kunde hamna i tillstånd av medveten klarhet för att i nästa slungas in omedvetenhet och reaktivitet. Det blev allt tydligare för mig att jag slets mellan två världar. Traumats värld och det högre självets. Jag lade märke till hur jag drog till mig olika sorters människor och situationer helt beroende på medvetandetillståndet. Ena dagen så var världen öppen och full av möjligheter, för att i nästa dag vara mörk och full av faror. Någonstans här började jag också ifrågasätta verklighetens verklighet på samma sätt som en litet barn. Vad var ens på riktigt, vad var illusion? Vilka var alla människor egentligen där bakom masken? Vem var jag själv? Fanns jag ens eller var jag bara ett ihopplock av minnen och programmeringar? Hade det inte varit för de andligt utvecklade människorna jag i mitt sökande haft möjligheten att rådfråga, liksom den litteraturen jag läste så hade jag nog själv trott att förståndet gått förlorat. Istället blev jag uppmuntrad att fortsätta på den väg jag slagit in på. Att söka upphörandet av lidande istället för att mata det.

“Lidandet har ett ädelt syfte: att utveckla vår medvetenhet och bränna upp egot”

Medvetenhetens ljus

Förutom självstudierna fyllde jag min tid med yoga, meditation, träning, kallbad och akupunktur. Det reaktiva gränslösa utåtagerandet upphörde närmast helt och jag började sakta återuppta kontakten med familj och de vänner jag förtroende hade tillit och förtroende för. De stod kvar med öppna armar. De dömde eller klandrade inte. Den skulden och skammen jag så länge gått och burit på började sakta avta. Jag var inte paria, jag var välkommen och jag var älskad. Trots den långa och skräckfyllda resan, trots allt mörker, vrede, galenskap, skam och skuld så återfann sig långsamt övertygelsen om den villkorslösa kärleken. Att den är allt som betyder något. Det enda som kan kallas kärlek på riktigt. Att återfå tron på den har också gjort att jag börjat förnimma en möjlighet att en dag kunna förlåta de som utsatte mig. Jag är inte där ännu - men strävan och längtan finns, ger mig kraften att fortsätta. Istället för att brinna av vrede, så väljer jag att se ljuset i tunneln. Medvetenhetens ljus. Detsamma önskar jag dig som läser.

Med kraft & MOD, Alma Santiago